Att vara en skapande människa med inget som helst affärssinne är inte lukrativt. Ändå är det kanske just det som upplevs avväpnande och som gör mötet med besökaren som det bästa mötet i världen. Att jag använder ordet besökaren är för att det i dagarna är ”Konstrunda”. Här på Österlen.

Nu börjar min undran: Jag vet inte hur jag får människor att våga komma in i mitt hus. Den passerande ser ett näpet, skånskt sagohus. Ballongerna i blekt gult och blått. (vilka färger annars?) det nymornade citronträdet som just fått andas aprilluft, musiken som borde få den mest motvilliga att flyta in genom dörren. De flesta går förbi. Jag ser dem. Som ett kalasbarn står jag där och godiset ligger i skålarna och serpentinerna ropar efter nån som kastar och jag vill bara leka. Men – den som faktiskt kommer in, vill inte gå här i från. Så är det på riktigt. Då kommer människor som under 8 minuter är som mina bästa vänner och det goda samtalet uppstår med ens. ”Jag vill inte gå härifrån” ”Du behöver inte det. Jag gör en kopp kaffe och spelar en låt. Eller så går jag ut en stund och känn dig som hemma så länge. Tavlorna, ja de hänger där men blir mest rekvisita åt det som är det viktiga och riktiga. Ett ”tjena, jag kom förbi och det var det bästa du och jag kunde vara med om idag.