För några år sen då det var dags för det årliga besöket av mina goa visgubbar, var ett ansikte nytt för mig. Lasse Sandlin, sportjournalist för Aftonbladet. En förtjusande människa. Som vanligt var det ett fint sommarmöte och nya vänner är alltid inspirerande. Men oj, inte visste jag vilken text han efter ett litet tag skulle sända mig. Jag blev faktiskt så förlägen av allt det fina att jag tackade på ett sådant där rodnande, krångligt vis och jag delade inte hans text. Våren därpå fanns han inte längre. Jag delar det nu. Tack fina Lasse.

LASSE SANDLINS SKÅNSKA RESA, DAG 3 (lördag)

Lördagen den 13 juli 2019: dagen då jag mötte Ingela.

Ingela Sundberg.

En för mej tidigare helt obekant sångerska – dessutom konstnär. Att inte Ingela slagit igenom norr om Skåne-gränsen är fanimej en gåta.

Egentligen skulle ju vi fyra – Bengt, Bosse, ”Tomten” och jag – denna lördag ha åkt till Vollsjö och hälsat på i trubadurlegendaren Staffan Percys och hans fru Margaretas trädgård men samma vecka drabbas Staffan av en hjärtinfarkt. Så vi tänker om.

Bara så du vet: Staffan Percy har nu kommit hem igen från sjukan med en inopererad pacemaker och mår efter omständigheterna väl.

Istället för i familjen Percys och Fritiof Nilsson Piratens Vollsjö hamnar vi nu i Sundbergs Tranås; skånska Tranås, alltså.

Skåne-Tranås? Det hörs ju på hela konstruktionen att där är något fel.

Tranås, OK. Smålands-Tranås, OK. Men Skåne-Tranås…?

Fast: orten finns faktiskt och ligger bara en halvmil utanför Tomelilla och har bevisligen varit bebodd sedan 700-talet. Detta läser jag mej till liksom att ortens ursprungliga namn, Tranaes, syftar på ett näs (fuktig mark) där tranor häckar.

Så, nog kan man väl då undra: varför kallar man inte orten för Tranäs – för att undvika förväxling med det Tranås som redan finns i Småland…

Här i Skåne-Tranås ska förresten min gode vän och arbetskamrat från Aftonbladets sportredaktion på 70-talet, Sven Melander, uppträda tillsammans med gamle Wizex-sångaren Danne Stråhed den första fredagen i augusti, 3/8. En konsert som förresten redan är slutsåld.

Alltnog, här i Skåne-Tranås bor i alla fall Ingela Sundberg. Lustigt nog på Tranesvägen.

Här har Ingela bott sedan december i sin utbyggda Skånelänga med utsikt mot kyrkan, då hon flyttade hit från Sövde i Sjöbo kommun, dryga två mil härifrån. Hos Ingela vistas man med klar risk att dunka sitt arma huvud i de ovanligt låga taken.

MR: TRISS I SMÖRREBRÖD

Det är lördag lunch och väl framme packar vi upp vår medhavda skaffning: åt var och en tre danska smörrebrödssnittar (en med räkor, en med rostbiff och en med dansk flæskesteg) som vi i vanlig ordning inhandlat på ICA Maxi vid Helsingborgs södra utfart.

Det var mer mat än jag orkade förtära. Så min flæskesteg fick vara kvar i kartongen.

Sen drog Ingela Sundberg igång med en one-woman-show för sina fyra vis-hungriga gäster. Med en gitarrteknik som jag aldrig tidigare skådat.

Dessförinnan hade hon hunnit fråga mej – den ende som hon inte riktig koll på:

– Du då, Lasse, hur kom du in i det här visgänget? Sjunger du? Spelar du? Eller..?

Så jag fick berätta att det inte var visorna utan pingisbollarna som förenat mej med

1) Bengt Levin (Mr BTK Rekord med fyra landskamper på 60-talet: vinster 5–0 mot Finland och 5–1 mot Danmark, förluster 0–5 mot Japan och 4–5 mot Tjeckoslovakien);

2) Bosse Holmberg (JSM-vinnare för Landskrona Godtemplares IF i herrsingel 1953 i final mot Tony Larsson) och

att det var dessa bådas visintresse som förenat mej med vår fjärdeman: Ingmar Flurén, ”Tomten” kallad, från Hammarkullen i Göteborg och sedan någon vecka även medlem i Nordens Ljus-klubben på Kungsholms strand 125 i Stockholm.

”Tomten” handlar snabbt, det kan ni ge er på.

Det kan möjligen se ut som om jag nu snubblar runt och inte lyckas hålla fokus på den kvinna som egentligen var dagens ämne: Ingela Sundberg.

Kan verka så – men det kan ha sina orsaker.

Eller som Bosse uttrycker det, när han plötsligt spänner ögonen i mej:

– Skärp dej nu, Lasse! Du kan ju inte sitta här och kära ner dej…

Klart jag kan.

MR: LINDERHOLM, ANKI, CORNELIS, KARL-GERHARD…

Ingela tar fram gitarren och börjar bläddra bland sina notblad, slänger ut dom på golvet framför sig – letar och börjar sjunga. I över en timme håller hon på och förnöjer denna lilla publik på fyra personer. Det är fullkomligt enastående.

Hon är, som någon kallat henne, en blandning av Zarah Leander och Barbro Hörberg. En “dialogmusiker”.

Hon sjunger visdiktare som man känner till – och såna som man tror sig känna igen.

”Sommaren kom och visst älskade vi lika hett som någonsin förr…” med omkvädet: ”…och dina trosor blev kvar på linan” (Gösta Linderholms ”Ängarnas vals”).

”Min mamma är en ängel” (Ann-Kristin Hedmarks version, det vill säga Finn Zetterholms och Rune Anderssons tolkning).

”Någon har sagt att ditt hår är en hätta. Någon har sagt att ditt bröst är min säng. Det är min hemterräng.” (Cornelis Vreeswijks”Från en vän i viken” från 1978).

”Utsikt från en bro” om den väntande sjömanshustrun, Karl Gerhards svenska text till Charles Trenets ”Les Chansons De La Nuit” som Brita Borg gjorde stor i Sverige.

En Allan Edwall, en Lasse Göransson – plus flera egna melodier och texter.

Här ska du få tips om tre av dessa, som finns på Ingela Sundbergs egen skiva ”Jubla, Hjula, Gråt” som jag faktiskt också lyckats få upp på nätet.

Där finns bland annat den tröstevisa ”Klockfolket”, som Ingela sjunger på både begravningar och dop:

”Kom och lägg din kind mot min hals.

Låt mörkret få komma gör ingenting alls.

För jag ska dig vaka i natten så stor

och låta oss fara dit där Klockfolket bor.”

Jag tror du kan hittta den här: https://youtu.be/39UDitH8SJg

Där finns också den vackra visan ”Hennes drömvals” om flugan på väggen, om åldrande, utanförskap och passion. Varsamt ackompanjerat av Håkan Anderssons dragspel och Peter Bohlins gitarr.

Jag tror du kan hittta den här: https://www.youtube.com/watch?v=pkjp7C-UqrM

Där finns också den underbara visan ”Isidora” om Ingelas förlorade grekiska familj.

– Den 10-åriga Isidora bad mej en dag: Vill du skriva mej en sång? Och det ville jag, berättar Ingela.

Den tror jag att du kan hitta här: https://youtu.be/iOphk3GMH0E

MR: VÄRLDSKLASS, ÅKE ARENHILL

Åke Arenhill, den malmöitiske kåsören och mångsysslaren som dog i november förra året, 98 år gammal, har förmodligen skrivit den finaste recensionen av ett Ingela Sundberg-framträdande. Läs och njut!

”Föreställningen ägde rum i en kyrka, och många röster ljöd. Milda röster och vilda, mörka och ljusa. Och så, ännu en röst – och det händer!

Man lyssnar! Med nya sinnen. Sången har kommit närmare. Mycket närmare. Alldeles intill. Rör vid en. På väg ut, efter konserten, tittar man i programmet. Sång: Ingela Sundberg. Står det.” 

Världsklass, Åke!

Där är inte Ingela Sundberg. Inte än. Hennes vänner har sagt åt henne att hon ska försöka strama åt sitt sjungande. Mer komma fram utmed samma linje.

Men det vill hon inte. Hon vill ha det spretigt, med oväntade övergångar mellan låtar och berättande, där humorn alltid ligger på lur. Med livets lekfulla kullerbyttor åt många olika håll.

Som Ingela själv uttrycker det någonstans:

– Hjärtat har inga hörn men om så vore ville jag röra vid vartenda ett. Att beröra och beröras. Öppna alla grindar. Blandningen är viktig för mej.

Ingela Sundberg är en livsfilosof. En sensuell livsfilosof.

Så, förlåt mej – om jag nu åker från Skåne-Tranås (jo, nu vet jag ju att du faktiskt finns, Skåne -Tranås…) omtumlad och tårögd.

Förblindad av kärlek.